Det finns många människor i min omgivning som inte vet mycket om mig och vad jag varit med om. Skulle kanske fundera på att skriva en bok. Men alla gör det. Så vi skippar det :)
Men det jag kommer att dela med mig av idag är något man inte pratar så mycket om. Speciellt inte dom som finns i mitt liv eller har funnits. Det är liksom tabu. Vilket kan få vilken människa som helst att må skit av. Sen fanns det en å annan person som oxå levde med mig å resten av familjen. Som inte tog emot mig pga att jag va min fars dotter. Att jag togs som något hot eller syndabock. Det va lätt att skylla på mig för stöld å lite allt möjligt för våran far va aldrig där. Kan känna lite bitterhet pga det. Det jag kan känna är orättvisa. Jag hoppa ofta emellan och tog slaget trots livsfara. Jag va ett barn ni va vuxna!! Men sånt finns inte med i minnena,hos dom de berör.. Varför tror ni man va borta i månader?!Tänk efter..Jag va ju inte direkt välkommen hemma. Detta har inte med min far att göra utan vissa kvinnor som han valde att leva med. Så om några uppgifter inte stämmer rätta mig.
Även fast man verkar vara stark, kanske man inte är det. Men jag måste då säga att; är det något jag är idag, så är det att vara stark. Alla har vi våra olika svårigheter. Vissa kanske har svårigheter som verkar vara bagateller för andra. Men vi tar det på olika sätt. Och man tycker det är jobbigt på sitt sätt. Ja, nog sagt om det. Nu börjar vi...
Jag föddes i Uppsala men bodde i ett litet samhälle som heter Harbo. Bodde där med mina två äldre systrar, lillebror och mamma å pappa.
Flyttade till Göteborg, bodde där i ca två år.Långsele bodde vi oxå, ca 1 år kanske mindre. flyttade tillbaka men till ett samhälle bredvid Harbo som hette Östervåla. Bodde där i ca 4 år. Flyttade till Fagersta bodde där i ca 2 år sedan till Gävle där jag bodde längst. Fram till att jag var gravid med min äldsta dotter. Flyttade ner till Mariestad,bodde där i ca 2 år. Gabbi föddes där.Flyttade tillbaka till Gävle. Bodde där i ca 3 år. Träffade min nuvarande sambo. Och bor sedan tre år tillbak i Stockholm Kommer att bli min sista flytt. I Stockholm bor jag kvar. Oavsett vad som händer i framtiden. Trivs så bra här. Har äntligen hittat hem.
Men det är inte bara flytt som jag varit med om. Jag har även haft det tufft hemma. Min mor fick cancer och gick bort 1988. Min far fick ta hand om oss då. Det var inte det bästa alternativet. Han har åkt in å ut från både den ena kåken efter den andra. Då menar ja inte sex månader hit å dit, utan år. Under hela vår uppväxt har det funnits Alkohol,droger, misshandel och polis rassia. Man har vaknat vissa gånger med en ficklampa i ansiktet där polisen har letat efter honom. Det har inte varit lätt. Även andra saker har hänt men det tänker jag inte gå in på.. Jag smutskastar inte min far. Men man kan inte försköna det man varit med om bara för att inte såra någon annan. Ibland får man stå sitt kast. Allt man gör har/får konsekvenser.
Även jag har valt det liv jag lever idag. Man kan inte tycka synd om sig själv å låta ens uppväxt vara skulden till att man t ex missbrukar, brukar våld eller nå sådant. Jag anser att man har ansvar för sitt eget liv. Man kanske inte handlar rätt alla gånger. Men man ska inte skylla på att man haft det tufft. Visst det kan ha varit jobbigt. Men att skylla på någon annan är ju inte bättre. Snarare sämre.
Jag själv har sökt trygghet i killar och kärlek. Oftast så lika min far som möjlig. Våldsbenägna, missbrukare på olika sätt. Ja, det som är ett negativt beteende. Blev även utnyttjad som barn. Men INTE av min far utav en annan som fanns i släkten. Han är död sen länge. Men tackvare att jag fick insikt i mitt förra förhållande så sökte jag själv hjälp. Jag blev medveten om mitt beroende, medberoende och kontroll behov. Så jag gick med i ACOA. Har aldrig varit så medveten om mig själv som jag är idag. Så jag tackar mig själv och mina "kursmedlemmar" och speciellt min handledare som inte gav sig. Och som fanns där då. Förr trodde jag att jag visste vad kärlek va, men jag va helt ute å cykla. Idag vet jag, inte bara när det gäller mig själv utan oxå till andra människor.
Och under min behandling eller snarare i slutet av den som jag hade i Gävle(behandlingen fortsätter hela livet). Så träffade jag Jonas. Men jag va väldigt försiktig när det gällde honom. Och saker som hände just då. För första gången va jag helt ärlig mot mig själv och mot honom,och andra som var inblandade i mitt liv.
En övning är att försöka vara ärlig i allt man säger, sedan i allt man gör. Det är inte så lätt som det låter. Man ska även säga vad man tycker å tänker utan att såra någon. Det är inte så lätt.
Ni kan prova en vecka. Jag tror ni kommer att märka skillnaden. Men var oxå beredd på att andra människor ska vara ärliga mot er. Ibland kan det göra ont i att höra sanningen. Men det är bara bita ihop å göra nå åt det.
Pga att det är många inblandade i mitt så kallade förflutna så väljer jag att inte delge mer info om min uppväxt. Men ni som läser detta ska veta att det är väldigt mycket mer som döljer sig. Och detta är bara toppen på ett isberg. Men jag gör själv detta val. Inte för att försköna utan att skydda. Det jag har sett eller varit med om ska ingen få vara med om, anser jag och många fler. Dom som vet är dom som står mig närmast.
Sen en liten påminnelse. INGEN mår bra av att tysta ner!!! Man ska berätta...
Nä, nu ska jag umgås med min familj.
Massa kärlek till er.
Citat: Carpe Diem!
PUSS PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar