Hade lite tråkigt en dag...

Då blir det lite skriva...
Här är en av grejerna jag skrivit..
Here goes:

En framtid utan dig..

När jag va en liten flicka satt jag ofta å tittade upp på himlen, frågade alla tusen stjärnor varför allt va som det va.
Satt å tittade ner mot vägen, tittade efter den där bilen som skulle ge mig dig tillbaka.Att vara full av förväntan men lika snabbt bli besviken varje gång.
Vart fanns du?

När jag blev äldre så visste jag, att det inte skulle bli lätt. Utan en mor. Att vakna av ett komando och sen en smäll, ficklampor som lyste som eldflugor i natten.. Ivriga själar som letade förbrillt efter en vesslas närhet.
Hur kunde det bli så gång på gång?

Leva med ilska förtryck och rädsla..Att vakna upp i ovisshet om morgondagen..Va är det för ärofyllt liv..Att känna saknad efter någon som inte alls bryr sig. Som inte känner skuld och nyttjar dryckens dygd när det känns tufft.Och kärlek till rusets styrka, till att förneka.
Nu sitter du där ännu en gång bakom lås å bom.. men idag är jag 33.
Idag kan jag känna lättnad av att veta vart du är. Inte känna oro för vad morgondagen har att ge. Att veta att där kan du inte nyttja ruset för att glömma utan möta demonerna i sina rätta färger.

Du leker ångerfull å skuldsatt men innerst inne vet du att det bara är en mask. En mask jag ser igenom. Men den du lurar mest är dig själv.
Så efter alla dessa år så tror du att allt är bra.Vi är perfekta,vi är som vi ska va. Men innerst inne. Trots all den kärlek vi har funnit nu så hade vi hoppats, att vår lärare i livet. Tro det eller ej så är det och skulle ha varit du.

// Ett brev från en dotter till sin far.