Jag hade en rätt tuff vecka.. jag börjar landa igen:)
Mycket kom upp..Speciellt vid en speciell händelse.
Nu ska jag berätta något som inte många av er vet.. Detta är då ett av mina "roliga" förhållande som jag haft...
Men överlevt.. Å då menar jag verkligen överlevt. Men detta är en av mina perioder i mitt liv som gjort mig starkare...
Mitt andra låånga förhållande.
När jag va 18 träffade jag en kille som va 10 år äldre. Det började bra.. Ingen svartsjuka, inga bråk.. Allt va bra. Vet inte riktigt när det började gå fel. När det började kräva kontroll på allt. jag va ju yngre, naiv och kär.. Detta förvandlades senare till , rädsla, skam och taskigt självförtroende.
Oftast hände det, när jag varit ut, när han hade en dålig dag eller bara ändå. Om det va tråkigt å för lungt. Då blev det kaos. Jag kunde komma hem, direkt efter krogen. Med sista bussen som man brukar göra. Helt normalt. Så fort jag stängde dörren så möttes jag av 1000 frågor, vilka jag träffat, hur många som jag dansat med, varför jag luktade annan parfym. Ja ni som känner igen er vet va jag menar. Svartsjuk partner men detta va extremt. Oftast va jag så trött å ville sova när jag kom hem, ibland brukade det va så att jag inte drack bara för att slippa bråk. Han trodde nämligen jämt att jag va otrogen när jag druckigt. så jag lät bli för att slippa bråken. Jag slutade klä mig som en vacker tjej, för då kunde ju andra killar titta. Å tittade dom å T såg så fick jag ett helvete när jag kom hem. Då hade jag ju flörtat. Å då skulle jag ju straffas.
När mina så kallade "straff" inträffade så va det oftast, slag på armar, styptag tills jag nästan tuppade av, sparkar på benen och mage, spotta mig i ansiktet och gav mig örfilar. Brottade ner mig å tvingade mig till saker som jag inte ville. Så att visa sig ute en varm sommardag i linne eller bada. Va inte att tänka på vissa gånger. Detta höll på i ca 4 år. När jag väl gjorde slut så va han extrem. Eftersom jag då bodde på nedre botten kunde jag inte annat än att, ha persienerna nere 24 timmar om dygnet men det hjälpte inte. När han trodde jag hade någon där så stod han å bankade på altandörren eller stod å skrek i min brevlåda. Kikade in genom springorna på helgerna när jag sov. Det slutade att en av mina nära killkompisar som jag hade då, flyttade till samma hus bara för att hålla koll så det inte hände nå. Men en kväll gjorde det d. T kom över å det slutade med en spräkt trummhinna och akut in till gävle sjukhus.
Nu tänker ni säkert,Varför lämnade du honom inte?! Hur fan skulle jag kunna göra det!! Det är inte lätt. När man lämnat en gång å sedan tar tillbaka honom när folk vet va som händer. Folk tänker, hon får då fan skylla sig själv om hon går tillbaka till honom igen. Men det är inte vanlig kärlek. Den är svår, kontrollerande. Man bär på en sån skam!!! Å det är jobbigt, för när man kliver ur ett sådant förhållande så har det oftast gått så långt att man tagit avstånd från vänner och familj pga honom. Man känner sig ensam och har ingen att vända sig till. För vem fan kan älska en sån som mig.. Det är så man tänker.
Men jag är glad att jag överlevde det förhållandet.. Anledningen till att jag skriver just detta inlägg är för att i Onsdags när jag skulle åka från ett möte till kontoret, så va det ett bekant ansikte i backspegeln. Jo, T va i bilen bakom. Mitt hjärta började bulta hårt å pulsen rusade, jag kände oroskänslor. Känslor som jag inte känt sedan dess. Det va han, han som behandlade mig värre än någonsin. Ångesten å skamen kom tillbaka. Det va inte kul. Men det bästa är att det ända jag gör nu är att tycka synd om honom. Klart det kom upp negativa känslor, det va bara en påminnelse om att jag är välsignad. Ja, nu vet ni liiite av mitt tidigare liv. Nu har jag börjat om, jag är lycklig, jag älskar mig själv, jag skulle ALDRIG låta någon ens höja handen mot mig.
Jag lever i nuet!!
Detta blev ett väldigt ärligt inlägg men även ett sätt att visa vem jag är.
Är du en av dom som blir slagen eller slår! Ta ett steg tillbaka, se på dig själv, å tänk e jag verkligen det här jag vill å kan!? Ni är bättre än så!!! Ni är inte ensamma!! Sök hjälp!!!
Puss Puss
Jag tycker det är starkt av dig att berätta. Jag har inga liknande erfarenheter men vet att det finns många därute. Vågar man prata om det så hjälper man alltid någon och det är guld värt. Kram Veronica
SvaraRaderaja, vill man inte prata med någon vän försök med en främling...som mig:)
SvaraRaderaOj katja... Vet ej vad jag ska säga mer än att jag visste att nå var felnär du bodde där nere på "botten" å med ditt ex.... men att de var så allvarligt visste jag inte... :O
SvaraRaderaKan däremot säga att jag känner igen mej själv i den situationen om svartsjuka partners... lever tyvärr med en sådan... därför jag låst vissa blog ginlägg för att kunna skriva av mej om hur han beter sej.. utan att någon lägger sej i å på pekar om hur jag ska göra... man vet innerst inne att de är fel å leva så här... men ändå så gör man inget åt saken .. jag lever som i ett ekorrhjul, ett hjul som aldrig slutar snurra... det är mitt liv.. min vardag... Det jag är van å leva ... finns de något annat liv ?? näää inte innanför dem här 4 väggarna... iaf... !!// D
Har man barn med i bilden kan det va svårare att lämna. Men jag säger detta för barnens skull. LÄMNA!! Jag vet att det kan vara jätte svårt för när dom väl är "snälla" så är dom drömpartnern.. Tror man,jag talar av erfarenhet. Men det bästa för sig själv, partnern och sina barn om man nu har sånna som lever under samma tak, är att man går ifrån varann. Oacsätt om man är gift, sambo,särbo ja det som går. Jag är glad att jag inte hade barn på den tiden detta hände. Men jag säger inte att Gabbis pappa va den bästa. Där slutade det oxå illa. Gick över styr. Det va då jag beslutade ALDRIG MER!!! Jag lever. Jag är tacksam för alla brev. jag vet att ni inte visste hur det låg till men Bakom en underbar fasad reser sig taggtråden:) Jag är i top idag å inget kan få mig "liten" igen:)För det är så man känner sig, liten å hjälplös. puss
SvaraRadera