To let go!

Att släppa taget är inte så lätt som man skulle kunna tro! Just nu bråttas jag med känslor som inte är jag... Att släppa taget om något som har stor betydelse för mig. Att inse att jag är totalt maktlös och att jag helt enkelt inte rår på det. Sjukt svårt å jobbigt...

Känns som jag lever i en drömvärld..Har ni någongång känt så? Eller i en mardröm i vaket tillstånd. Det ända man vill är att vakna. Man mår illa, vill kräkas och bara fly från tid å rum. Just så känns det nu. Är kommunikation så förbannat svårt?! Jag begriper det inte.
Känner att mina murar e så bräckliga å sköra just nu så en enda liten vindpust skulle kunna förstöra allt jag byggt upp. Att känna sig så här liten som jag gör just nu e inte det minsta roligt.

Jag vet att ni är många där ute som känner igen sig.
Men som jag, jag har två underbara tjejer en underbar sambo men kommunikationen i vår familj inte bara min utan alla runt omkring.. Den finns inte. Är det inte hemma så är det på jobbet. Va är det med människor i stockholm igentligen. kan ni inte prata? Kan ni inte föra en normal diskution mellan varann? Jag begriper det inte. Varför e alla så förbannat jävla EGO? Allt det som jag har och betalar är mitt allt ditt är ditt.. Var är vårat?!

Jag ska inte alltid skriva glada inlägg för jag är inte alltid glad. Å detta är ett sådant inlägg. Där jag är besviken, arg på människor som finns i min närhet. Ja, man får vara ego men ibland får det fan vara bra. Jag kan vara ego till viss del men inte så andra far illa. Det finns ju gränser.

Jag kräver inte mycket av människor inte heller så mycket av mig själv.Jag gör det som känns bra i själ å hjärta. Men vissa små saker som att säga, nu tar jag några exempel så ni förstår vad jag menar. Vårat hem, våran bil, våran lgh våra barn, våra pengar, våra jobb, ja ni vet.Det betyder mycket för mig och för andra.Det visar samhörighet med en människa.. Det som sägs är min bil, min lgh, mitt hem, mitt barn mina pengar mitt jobb. Visst låter det bra. Ja till viss del men när man jämt pratar om sig själv börjar man fundera om personen vill leva själv å inte i tvåsamhet. Man ska alltid sätta sig själv i första hand men inte jämt och inte i alla situationer.. Människor som lever med sådanna människor börjar sakta men säkert att känna sig väldigt ensamma. Det kan vara bagateller men alla har vi våra egna demoner och problem.
Jag blir ledsen när jag inte får känna samhörighet. Jag kräver det inte, det är den där lilla omtanken som jag ser som väldigt stor. Ett litet ord räcker för att höja mig till skyarna.
Tack för mig!
Puss och gonatt. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!