Good evening!

Alla underbara människor..

Tänkte att jag skulle berätta lite om mig själv...kortfattat..

Föddes på uppsala BB 1977. Vi bodde just vid den tidpunkten i ett litet samhälle som heter Heby.

Om jag förstog det rätt så bodde min mamma,pappa, mina äldre systrar och min lille bror och några hundar:)där..

Vi har flyttat en del i våra småbarns liv..Göteborg,Östervåla, Långsele, Fagersta, Gävle. Inte i rätt ordning men många byten av skola blev det.. Inte direkt trygghet.. I mina äldre dagar har jag oxå flyttat. Men då är det bara byte av lägenhet/hus/lägenhet . Bodde i Mariestad i ca 2 år..Sedan tillbaka till Gävle. Nja, har inga kommentarer om dessa flyttar:) Eller tyvärr vill jag inte gå in på det här.. än..

Jag har varit väldigt medberoende, för er som inte vet vad jag menar med det är när man lever och växer upp i ett destruktivt hem. Droger(knark/alkohol, misshandel,polisrassior ja det mesta. Man blir inte normal som människa när man växer upp så.. Man kan gå dom 12 stegen men man e inte klar på långa vägar. Men jag har kommit väldigt långt med mig själv men man blir aldrig klar med en behandling.. Spelar ingen roll vad folk säger där.. Tog det 30 år att bli medberoende så tar det inte 6mån eller något år att bli "frisk" det tar minst lika lång tid.

Nu har jag bott i stockholm i ca 4 år.. Och flyttar inte härifrån. Här känner jag att jag är hemma. Många som inte bor i stockholm har väldigt mycket förutfattade meningar om just stockholmare.. Hade även jag.. Vilket ändrades drastiskt när jag träffade min underbara Jonas.

Jag fick träffa hans nära vänner, hans bröder och mor å far. Hans släkt.. Det ändrade allt. Sen blev det sagt, att det va tufft att jobba med stockholmare pga att dom är som dom är.. Jag tycker personligen det är mycket bättre att jobba med dom än att arbeta i Gävle.. Här är dom ärliga,raka.. Förhoppningsvis är dom det.. Det vill jag tro iallafall.

Jag är en ganska hårdnackad brud när det gäller vissa saker men när det gäller familjen är jag en riktig crybaby:) Och goda vänner..För att jag ska respektera en människa så måste också den mäniskan visa mig respekt. Sen vem som gör det först spelar ingen roll.

Jag är inte bitter utan har lärt mig leva den hårda vägen men är en väldigt kärleksfull och ödmjuk människa.. Ni som känner mig vet hur jag är som person.Och vad jag varit med om. Jag anser att jag inte behöver bevisa att jag är ödmjuk.. Utan är det, när jag vill vara det. Ibland blir det mot fel personer. Klart att man ibland kan visa självömkan men inte så det går till överdrift.. Jag anser att vill man vara ett offer så blir man ett offer.. Jag är inget offer jag är en vinnare. Men det ända jag inte tävlar om är kärlek.. det går inte att tävla i kärlek. Den som tror det ska nog fundera lite på hur man är själv.

Som man vill bli behandlad ska man behandla andra!

Jag är inte alltid glad, jag har mina demoner precis som alla andra. Bara det att jag försöker möta dagen med ett leende, oavsätt vad som händer.. Nu är jag bara 33 men jag har vart med om ganska mycket. Även sånt som man inte ska behöva se eller varit med om i livet..

Jag vet vad jag kan och vad jag vill ha ut av livet.

Och det är att må bra, massor med kärlek och harmoni runt mig, tillit och mod till mig själv.

Nä nu ska jag fixa lite här sen sussa..

Det va en liten egotripp om mig:)

Puss Puss och gonatt på er alla underbaringar där ute.. Alla mina besökare.